Nu ni! Har jag bemästrat det här med stickade peltorvantar.
Det är ju inte perfekt ännu, men det är bra mycket bättre än vad jag lyckats med innan ska jag säga!
Det är förbaskat att man ska vara som mest kreativ när man inte mår bra.
Två stycken har jag fått till mellan alla vardagsmåsten i alla fall. Det är jag glad för.
Medan Sune sov och tjejerna åt lite mellis passade jag också på att ta vara på några bananer som var på väg över till andra sidan. Precis i tid för att bli smarrigt bananbröd. Det blev väldigt gott, även om det bara är jag som äter bananbröd här hemma. La i påsar och stoppade i frysen.
Och så har jag druckit alldeles för många koppar kaffe idag, det känner jag i magen. Dålig ovana från vården. Alltid en kopp kaffe i närheten så man kan ta en mun mellan varven. Men det kostar på tyvärr.
Nåja, det är övergående och självförvållat. Nu ska jag försöka få några timmars sömn innan karusellen börjar om igen.
Hur mår ni idag?
Ta hand om varandra och var snälla mot er själva så hörs vi snart igen. 🤍
Idag ska jag vara brutalt ärlig. För jag är knappast ensam om att ha tuffa perioder i livet, speciellt inte som småbarnsförälder till tre barn under 5 år.
Gårdagens promenad på eftermiddagen
Just nu är jag på väg in i en personlig svacka igen. Jag har haft en och annan genom åren så det är inga konstigheter med det egentligen. Det blir lite svårare allting bara.
Det är något annat med tre barn än utan det kan jag erkänna. Dåligt samvete tvingar en till sådant som inte ens vore tänkbart annars. Som att gå ut på promenad med två cyklar, en stor hund och en barnvagn. Det om något är ett projekt i vanliga fall.
Man får försöka vara lite snällare mot sig själv när det blir såhär. Ta varje dag för vad den är och sänka kraven. Det kan vara lättare sagt än gjort.
Jag försöker också lägga lite mer tid på mig själv och sådant som får mig att må bra när huvudet känns tungt. Det är inte alltid så lätt, fast normalt lägger jag helst ingen tid på mig själ alls så bara jag får till något så är det ju mer i alla fall. Idag har jag gjort de här två. Det är små vantar som ska sitta på såna där hörselkåpor med mikrofon. Många i byggbranschen har ju sådana. Så jag har gjort några vantar till Fredriks kollegor.
Ett lagom projekt, tar inte många minuter när de är enfärgade. Med färgbyten är det lite pilligare men absolut inte omöjligt.
Med tre barn hemma kan en ta flera timmar 🤪
Men det spelar ingen roll hur lång tid det tar. En och annan paus är aldrig fel. Dessutom är det är en liten åtgärd i att må lite bättre i det långa loppet.
Ser ni fingeravtrycken på fönstret? 🤭
Nu ska jag ta mig en kopp te och krypa ner i sängen med resten av familjen.
Jag börjar morgonen med att sätta på en tvättmaskin. Efter att ha sanerat köket och hallen med klorin. Jag vaknade och klev ur sängen. Började gå mot köket för att ta första koppen kaffe, men blev stående just i hallen. En tanke i mitt huvud: ”jaha, det var den mattan det. Tur att vi har tvättmaskin i alla fall.”
Man brukar ju säga ”sådan herre, sådan hund” och i Gunwalds fall stämmer det verkligen. Han har tyvärr lyckats ta efter alla mina mindre bra egenskaper.
Han har alltid varit en lite ängslig själ, precis som jag även om alla verkar tro att jag är lugnet själv. En kollega sa en gång till mig ”du skulle passa så bra på förlossningen med ditt lugn!” Little did she know att jag 80% av vaken tid drivs av ren ångest haha. Nä inte riktigt så illa. Gunwald ser också lugn ut jämt. Många trivs i hans sällskap just för att han för med sig en skön energi in i rummet. Men innerst inne är han också väldigt orolig.
Både han och jag äter mest på nätterna. Han äter torrfoder och jag går bärsärk i skafferiet eller frysen (det är sötsaker jag vill ha). Men vi nattsuddar tillsammans. Går jag ut i köket klockan 03 så hör man snart de där tunga fötterna släpa genom hallen och vips står han där. ”Vad ska vi göra nu mamma?”
Men framförallt har vi en riktig stressmage båda två. Blir det för övermäktigt så sätter det sig på magen direkt. Som en slags kronisk magkatarr liksom, för Gunwald är det stress och fett som får magen att gå banans. Det hade alltså skett en och annan olycka i köket och hallen. Stackars Gunwald.
Det blev lite övermäktigt för honom igår ändå. Han var så duktig i folkmassorna, men det kostade också. Det är tur att vi lever ett ganska vardagligt liv annars. Springa på ”festival” och äta massa hundgodis gör vi typ några gånger om året.
Städade upp i köket och hallen innan jag slängde mattan i maskinen. Lika bra att det blir gjort. Balans i livet är viktigt för mig, så idag blir det inte många knop. Det passar faktiskt hela familjen efter en sådan där lördag. Det blir bara vecko-reset skulle man kunna säga. Veckohandla, packa ryggsäckar inför förskolan och förbereda oss mentalt för en ny vecka. Ingen stress, inga tider att passa idag. Bara lugnt och systematiskt iordningställande. Det blir alldeles lagom det
Här ligger vi i sängen och försöker sova till tonerna av Håkan Hellström. Han spelar på andra sidan udden ikväll. En sån där som man antingen tycker om eller verkligen inte. Jag tillhör dem som tycker om, i alla fall vissa låtar. Min man däremot…helt tvärtförs. Blir krig ibland!
Langos. Det är sommar för mig det!
Vi hade från början planer som blev inställda. Om ni frågar mig var det både en lättnad och en möjlighet att hitta på annat
Vi maxade verkligen dagen måste jag säga, från 0 till 100!
Vi mötte upp Fredriks bror med familj nere på stan. Först såg vi ett uppträdande inspirerat av disney-prinsessor. Fantastiskt duktig tjej som sjöng! Därefter blev det lite langos. Det är så kul med barn, förra året älskade dom det, nu ville ingen äta. Jag älskar langos iaf. Och barnen fick varsin happy meal på vägen hem så ingen behövde gå hungrig.
Efter maten blev det lek gånger 1000. Tre kusiner (våra två stora och deras kusin) lekte loss! Jag är kanske märklig men jag kan sitta och titta på barnen när de leker hur länge som helst! Det är så spännande att se, speciellt eftersom man då kan dra slutsatser om vilka personlighetsdrag som kommer från respektive familjs håll. Sånt är spännande tycker jag!
Dagens höjdpunkt var dock…
Dolly style!
Som det dansas här hemma till deras låtar! Jag tycker faktiskt också att de är bra. Återigen är det väl då Fredrik som inte är helt övertygad. Men han följer med för tjejernas skull.
Precis som vår trogna Gunwald. Det är inte optimalt att ha en hund som inte kan vara ensam och leva aktivt familjeliv. Men vi får det ändå att fungera tycker jag. Han la sig där i publikhavet och tog en powernap så jag tror inte det gick någon nöd på honom precis. Han imponerar verkligen på mig, för även om han har problem med hundmöten så är han så himla duktig bland folk. Hundar går också bra så länge man har godis med sig.
Men hörni nu kan man sova i veckor tror jag, både hundar och barn och vuxna med för den delen!
Jag ska spela lite korsordsspel innan jag somnar, slötitta lite på chicago PD samtidigt. Godnatt kära vänner 🙏
Det här är inte ett inlägg om att hänga ut någon. Det är inte ett inlägg om vem som gjorde vad, vem som hade rätt eller fel eller om att peka ut en enskild person. Det är ett inlägg om barn.
För ibland händer saker som gör barn rädda. Saker som gör att ett barn går hem från lekparken med en klump i magen. Saker som kanske för oss vuxna kan kännas som en obehaglig eller konstig situation, men som för ett barn kan bli någonting mycket större.
Och det här är egentligen inget nytt. Barn har blivit skrämda, retade, hotade, utfrysta och illa berörda av andra människor långt innan smartphones och sociala medier fanns. Vi vuxna har alltid behövt vara uppmärksamma på vad som händer omkring våra barn och hjälpa dem när något känns fel. Men någonting har förändrats.
Det som händer på lekplatsen behöver inte längre stanna på lekplatsen.
Förr kunde ett barn gå hem, berätta för mamma eller pappa och sedan kanske var det över. Idag kan en händelse filmas. Fotograferas. Skickas vidare. Kommenteras. Hamna i en gruppchatt. Eller i värsta fall nå människor som barnet inte ens känner. En situation som kanske varade i fem minuter kan på så sätt få konsekvenser långt efter att alla har gått hem. Det är en ganska svindlande tanke.
Och kanske är det just därför jag tycker att vi vuxna behöver vara lite extra försiktiga idag. Inte för att vi ska övervaka våra barn varje sekund. Inte för att varje konflikt mellan barn ska göras till en katastrof. Barn måste få leka, testa gränser, bli osams och lära sig att lösa saker. Men det finns en skillnad mellan vanlig lek och situationer där ett barn faktiskt känner sig otryggt.
Där behöver vi vuxna kliva fram. Lyssna. Se. Avbryta om det behövs. Och framför allt ta barnets känsla på allvar.
Jag tror också att vi ibland underskattar hur mycket våra egna handlingar kan påverka andra barn. Det behöver inte vara meningen att skrämma någon för att någon ska bli rädd. Det behöver inte vara meningen att såra för att någon ska bli ledsen. Och det behöver inte vara meningen att någonting ska spridas för att det ska kunna få spridning. Det är just därför vuxenansvaret är så viktigt.
Vi kan inte skydda våra barn från allt. Det vore varken möjligt eller särskilt bra. Men vi kan lära dem att deras känsla av otrygghet är värd att berätta om. Vi kan lära dem att säga ifrån. Vi kan lära dem att hämta en vuxen. Och vi kan själva vara de vuxna som faktiskt lyssnar när ett barn kommer och säger: ”Det där kändes inte bra.” För mig är det kanske den viktigaste delen. Att ett barn ska kunna känna att någon lyssnar.
Att någon tar det på allvar. Att någon hjälper till att göra världen lite tryggare igen.
Det här handlar alltså inte om att skuldbelägga ett barn eller en familj. Barn är barn. De testar gränser, gör fel, missförstår situationer och behöver vuxna som hjälper dem att förstå konsekvenserna av sina handlingar.
Det handlar om oss andra. Om oss vuxna. Om att vi har ett ansvar för den miljö våra barn växer upp i – även när vi står på en lekplats och tänker att det bara är en helt vanlig eftermiddag. För ibland är det inte helt vanligt för alla. Och ibland kan fem minuter på en lekplats bli någonting som ett barn bär med sig mycket längre än vi vuxna någonsin förstod.
Så kanske behöver vi bara bli lite bättre på att titta upp. Lite bättre på att lyssna. Lite bättre på att ingripa när något inte känns rätt. Och lite bättre på att komma ihåg att bakom varje barn finns ett helt litet känsloliv som vi vuxna har ett ansvar att vara rädda om.
Barn ska få vara barn.
Och lekparken ska få vara en plats där de kan känna sig trygga.
Jag skriver inte det här för att framställa mig själv som någon slags perfekt vuxen. Det är jag verkligen inte. Jag har också gjort fel. Jag har reagerat i affekt, sagt saker på ett sätt jag i efterhand önskat att jag hade valt annorlunda och fått lära mig den hårda vägen att även goda intentioner inte alltid leder till perfekta handlingar. Men kanske är det just därför jag tycker att det här är viktigt. För vuxenansvaret handlar inte om att vara perfekt.
Det handlar om att försöka. Att våga ingripa när ett barn behöver en vuxen, även när barnet inte är ens eget. Att våga lyssna när ett barn berättar att något känns fel. Att våga säga ifrån när en situation går över en gräns – men också att kunna stanna upp, tänka efter och erkänna när man själv gjorde fel.
Det var galej på stan igår och självklart var vi också förbi en sväng. Spännande att titta på folk och lyssna på bra musik. Till och med Gunwald svängde sina lurviga där i publikhavet.
Vädret var med oss men hjälp vad det blåste mellan varven.
Det här kan vi leva på länge, i alla fall jag!
Jag tycker det är så mysigt när de här gamla typ marknaderna (som de var när jag var liten iaf, inte riktigt sådär bullerbyn-mysiga men ändå) får vara kvar. Det märks att jag inte är ensam heller, det var smockat med folk överallt igår! Så kul att ha något att se fram emot såhär i slutet av sommaren också.
7 mars 2025 gifte vi oss. Brudbuketten står sig ännu. Den är nämligen gjord av konstblommor.
Vårt bröllop var väldigt speciellt eftersom det var så litet. Det var vi, barnen, två av min mans kompisar som vittnen och så präst, musiker och vaktmästare. För oss var det alldeles lagom. Helt perfekt på alla vis.
Den hamnar nästan lite i skym undan där den står, men vi får se om jag ändrar så småningom. Den förtjänar att få ta plats!
Den står tillsammans med arvegods från min lilla mormor och en liten prydnad som jag loppat. Mormor älskade att handla på loppis så har hon inte gjort dukarna själv så är de loppade. Vackert hantverk är det i alla fall, för fint att bara göra sig av med. Glasbehållaren ska jag ha lite stenar och ljus i har jag tänkt. Men den är också vacker som den är.
Att blommorna är konstgjorda bär ett fint budskap tycker jag. Precis som kärleken till varandra kommer blommorna aldrig att vissna. Den är köpt på Dollarstore vilket man kan tycka är lite konstigt. Men för oss var det viktigaste att vi fick säga ja till varandra. Därför blev ceremonin liten och budgeten tight, för det är mycket som drar i plånboken under småbarnsåren. Men det blir ett fint minne från den här eran i livet. Jag höll i buketten på fotona. Annars var det barnen som hade hand om dem under ceremonin. Hela kalaset var så mycket vi mitt i livet och det känns magiskt än idag när jag tänker tillbaka på det. Hade gjort om det likadant idag om jag kunde.
Någon lär sig hur man är en person genom att titta på dig. Låt det sjunka in.
Nu på kvällen passade jag på att fixa lite i hallen. Det blir gärna ett enda virrvarr där, man kommer in och bara slänger av sig allt. Men nu har jag tagit tag i att lägga var sak på sin plats. Så mycket skönare att kliva in i ett organiserat utrymme. Annars får man ju andan i halsen direkt man kommer hem!
FöreEfter
Verkligen inte klar, men sååå mycket skönare ändå! Man behöver inte alltid köpa nya grejer, ibland räcker det att ändra lite på de man redan har.
Regnvatten alltså. Det formligen öser ner och har gjort hela dagen.
Fantastiskt att bilen är på verkstad idag då, så det blev promenad till och från förskolan. Det är tack och lov inte så långt i alla fall.
Jag njuter till fullo av regnet, men helst från soffan blickandes ut genom fönstret. Varför tofflor undrar ni? Det blev lite stressigt haha!
Gunwald pinnar på oavsett väder han. ”Floff, floff, floff” låter det om de stora tassarna. Det är så mycket päls på honom nu så fötterna blir som disksvampar. Sen när man kommer in så åker han runt på mattorna. Ska torka sig på sitt eget vis.
Det blir en lugn dag idag också. Pappan är på väg hem med bilen från verkstaden nu. Sen får vi se vad vi hittar på. Förmodligen blir det lek hela dagen. Det är väldigt skönt att inte ha något inplanerat de här dagarna. Bara ta varje dag som den kommer. Hur har ni det i regnet? 🌧️
