Vita vans

Det finns väl få saker som är så snygga som riktigt vita skor?

Mina vita vans är mina favoriter (vilket syns också, de är bra slitna 🤭)

I början av sommaren hade jag dem på mig när vi åkte med Fredrik till akuten. Hastigt och lustigt, alla barnen och hunden skulle med, ja ni vet hur det blir.

Väl framme blev det en lång väntan i väntrummet. Lilleman i bärsele och en väska under armen, samtidigt som man ska underhålla två äldre barn. Jag vet att jag reagerade på att golvet kändes ovanligt halt. Konstigt tänkte jag, på akuten borde de väl veta bättre än att ha hala golv som folk kan glida omkring som bambi på hal is på? Det slog mig inte att jag kanske skulle titta ner på golvet.

Först när jag ska ställa ner väskan som jag krampaktigt hållit så förstår jag. För då kommer Fredrik farande, trots att han har ont.

”STOPP! Inte DÄR. Ställ den på en stol istället. Kolla.”

Han pekar på golvet.

I 20-30 minuter har jag alltså stått i någon slags gult slem och stampat…

Bacillskräcken är total och jag vet knappt hur jag ska våga andas.

När vi väl kommer fram till sköterskan som tar emot i den där lilla receptionen och hon gjort bedömningen av Fredrik så påpekar jag denna uppenbara halkrisk. Sen fortsätter vår resa genom sjukhusets korridorer för Fredrik skulle vidare på undersökning.

MEN.

På väg ut till bilen när allt sedan var klart så slängde jag axelremmen till väskan i en soptunna. Den hade jag ju dragit fram och tillbaka i denna oklara substans på golvet. Jag körde bilen hem med tårna. Och väl hemma i trapphuset slet jag av mig byxor, strumpor och skor som sedan fick ligga ute i trapphuset och skämmas ett par timmar innan jag kunde förmå att plocka upp dem i en ica-kasse på samma sätt som man plockar upp hundbajs.

Sen har de fått ligga i den ute på balkongen och skämmas ett tag till. Men idag tvättade jag dem!

90 grader, två vändor bara för säkerhets skull. Därefter rengöring av maskinen.

Hugaligen.

Min bacillskräck skojar man inte bort. Och det har verkligen eskalerat på sistone.

Jag har i alla fall varit i kontakt med vårdcentralen idag och väntar nu på att få komma till psykologen. Det är dags nu. Inte bara för bacillskräcken. Det finns ju en anledning till att vi lever skyddat och resväskan som innehåller traumat som orsakat skyddet har jag inte rört sedan vi lämnade för 4 år sedan. Det börjar få konsekvenser.

Så nu ska jag börja gå i terapi. Så tar vi en dag i taget.

I mina vita Vans.

Mossa mossa grankott 🌲🐻