Vi sitter vid frukostbordet. De två morgonpigga barnen är i full färd med att äta det som för dem är värsta hotellfrukosten. Själv har jag fortfarande knappt vaknat.

Den äldsta sover fortfarande. Hon är lik sin mamma, lång sovmorgon och sen en startsträcka på 2-3 h. Förstår inte vad de två andra kommer ifrån, de både pratar och möblerar om innan de ens öppnar ögonen.

Jag häller upp morgonkaffet och gör mig redo för att ta mina vitaminer. Då kommer frågan som jag inte väntat mig.

”Mamma, är Svensson förkyld idag?”

Svensson är mormors äldsta hund. Han är 15 år, men pigg och vid god vigör trots den höga åldern. Såklart har han ett och annat ålderstecken, äter några mediciner. Men han har inte mig veterligen varken snuva, hosta eller feber.

Jag måste säga ”Va?” en gång för att försäkra mig om att jag hörde frågan rätt.

Jodå, det var det hon frågade.

Tusen frågor far genom mitt huvud. Kan hundar ens bli förkylda? Fast jag förstår ju någonstans att hon frågar om han fortfarande är sjuk. Och då är ju svaret både ja och nej…väl?

Jag svarade i alla fall ”Nej, jag tror inte det”. Och Anna som ställt frågan går vidare med livet.

Det är märkligt det där, barn ställer så kloka frågor utan att veta om det. Och sen går de bara vidare med livet.